Dispositivitet i e-handelslagen

E-handelslagen (SFS 2014:42) presenterades som 10-talets största reform på konsumentområdet, ett sätt att göra konsumentskyddet relevant och gångbart i en digital och global värld. Men vad lagstiftaren och i förlängningen konsumenten kanske inte tänkte på är att lagen innehåller flera dispositiva element och att praxis från EU-domstolen gör att mycket av skyddet är satt ur spel.

Skyddas konsumenter när de handlar på internet?

När Lavaldomen kom år 2016 insåg många jurister att en till synes ändamålsenlig lag faktiskt kan sättas ur spel genom högre rätt. Lagrådet skrev i ett yttrande samma år att skyldigheterna och kraven på e-handlarna som i teorin skyddar köpare faktiskt inte fungerar helt och hållet. Det blev tydligt senast när den kinesiska e-handelsplattformen Alibaba försökte kringgå returrätten enligt e-handelslagen och lyckades. Konsumentverket stod maktlösa och konsumenterna utan skydd, vilket blev en bra plattform för fortsatt urholkning av lagstiftningen.

Konsumentskydd på nätet 2.0

Samtidigt ska konstateras att fjolårets farhågor inte har besannats. Internet har inte blivit ett laglöst eldorado för oseriösa aktörer. Istället verkar det som att e-handlare gemensamt försöker idka självsanering och hålla sig efter vad som lagen påbjuder. Man verkar resonera som så att om man fullt ut utnyttjar kryphålen så riskerar man att förlora på det i långa loppet i tappat förtroende och kundflykt.

Nya direktiv att vänta 2019

Trots branschens försök att själva städa upp och rensa bort avarter verkar lagstiftaren ta det säkra före det osäkra. En EU-kommitté arbetar sedan november med ett förslag som väntas landa på EU-ministrarnas bord i maj 2019. Stalltipset verkar vara att ett direktiv antas som tvingar de nationella lagstiftande församlingarna att ta ytterligare steg för att stärka konsumentskyddet på nätet. Det är ett välkommet initiativ i mångas tycke.